Jag har fullt upp i skolan just nu. Flera olika projekt och litteratur seminarium, b.la en bild projekt och en pjäs. Det är roligt men kräver mycket tid. Idag var jag hos en av kurskamraterna och tränade på pjäsen, det var mysigt och vi skrattade mycket. Jag berättar mer senare om hur det går. Här experimenterar vi med bild uppgiften, jag och Christian på högskolan:

Jag skrev tidigare att jag skulle hem till Västerås, men det blev inte av. Syrran min var tveksam och velade fram och tillbaka. Sedan var det snökaos som orsakade störningar och inställda tåg. Så vi hittade ingen biljett och de flesta tåg åker inte. Jag har ändå så mycket att göra i.o.m alla arbeten, men det hade varit mysigt hos mamma och pappa.

Jag får väl hälsa på senare, men jag ville gärna se restaurangen och ta farväl av mitt föräldrahem eftersom mina föräldrar flyttar ifrån villan. Jag ville ta kort på huset och trädgården som minnen, tills nästa gång är det säkert någon som flyttat in. Så sorgligt, jag saknar trädgården, äppelträdet och rabarber plantan…ohh

Vi bakade och lagade mat med det trädgården erbjöd. Pappa är en duktig trädgårdsarbetare och mamma duktig kokerska. Jag gillar bägge intressen som föräldrarna har men har inte blivit lika duktiga som de. Jag önskar att jag utnyttjade trädgården mer. Jag minns ett gammalt foto där jag står i äppelträdet som sträcker sina grenar högt mot skyn och bär stolt sina röda äpplen.

Det kommer vara jobbigt att komma till ett nytt hus i Västerås som man inte har bekantat sej med. Det kommer kännas så tomt och konstigt…men jag hoppas att familjen får det bättre.

Jag slits mellan två världar. När jag är hemma med maken saknar jag mina föräldrar och syskon, när jag är där saknar jag mitt eget hem. Jag tror det är ett dilemma flesta tjejer går igenom?
Men jag har flyttat i snart tre år, men har ännu inte kommit över det. Jag vet inte om jag vill komma över det. Jag älskar min familj och kommer aldrig kunna skilja mej ifrån de.

Det kanske inte är meningen att skiljas från de. Men detta pendlande dödar mej. Jag önskar jag kunde vara nära alla istället för att slitas mellan dessa två städer, eller fyra..
Jag önskar jag kunde vara där för familjen och hjälpa de samtidigt som jag vill leva mitt liv här. Men de är en del av mitt liv.

Jag förstår nu min mamma och hennes sorg, jag förstår nu hennes oro och längtan till sin mor, som bor tusentals mil och timmar ifrån henne. Jag ser min mamma ändå rätt ofta…men det gör ont att inte kunna bjuda sin mor över en fika någon kväll eller att vara umgås en helg.

Det gör ont att lämna något som har haft så stor del i ens liv, även om det handlar om bara ett hus. Att avsluta ett kapitel och vända blad…att det ska vara så jobbigt?

Jag känner doften av äppleblom
en fuktig vårdag
rosa små underverk som
skiftar i rött med vita inslag
ljuvliga för ögonen att se
tanken får mej att le