Jag var hemma hos Anas Khalifa

// november 6th, 2009 // Dagbok, Debatt

Hur kunde det hända må man tro?

En vän fick en inbjudan till systerträff och frågade om jag ville hänga med. För tre år sen hade jag varit på en liknande sammanställning hos en syster som nyligen gift sig. Den var kall och tråkig. Men jag hängde med iallafall. Innan vi åker iväg berättar vännen att det är Mona vi ska hem till. Jaha, ok tänker jag, borde det ringa en klocka i huvudet? Men nej, det gjorde det inte. Hon sa att Mona höll föreläsningar för systrar. Sedan berättade vännen vidare att det var Anas Khalifa vi skulle hem till, oj tänker jag. Han har jag sett på Tv och vi har inte alls likasinnade åsikter eller tankar.

På vägen dit berättar vännen att Alia Khalifa kommer att vara där. Jag kom att tänka på niqab debatten det har varit skriverier om i tidningarna. Jag har inte följt den men har färs minne utav när Pernilla Ouis provocerande fråga till åhörarna på en föreläsning som jag var på: “Är det rätt att Alia Khalifa ska ha niqab?” Så dum fråga tänker jag. Samtidigt nu i efterhand tänker jag, undra om Alia vet att hon blir nämnd av Pernilla i sina föreläsningar och provocerar åhörare till islamofobi.

Jag frågar om det är Anas fru, nej säger hon och berättar att det är hans syster från Stockholm. Jasså, tänker jag, det förklarar saken. Jag funderar hur det kommer vara och om hennes vänner vet att jag följer med och att jag är shia. Andra tankar kryper in…men jag avfärdar de och tänker ne det är bara löjligt och de är väl ändå muslimer?
Vad kommer de diskutera? En bunt tjejer med niqab och mycket sträng lära som jag inte håller med om.

Vännen som bär niqab och har en annan syn än mej respekterar jag men jag ska snart sitta med en bunt främlingar som jag inte vet hur de är. Jag bakar till vännen och tar med. Med mej var det en 8 tjejer/kvinnor/systrar som diskuterade allt mellan beaconinfluensan och hijama(cupping). En av systrarna var komiker, jag höll på dö i soffan och beundrade henne för hennes charm och humor. Hon skämtade hela kvällen.

Jag blev förvånad över att dessa systrar som bä niqab var välutbildade, hemmafruar och pedagogiska mammor. Ingen av de klagade på sina män eller på att vara kvinna. De var från studenter till business woman. Jag beundrades hur de kunde ha barn och plugga/jobba samtidigt. Jag skulle aldrig klara av det. Samtidigt som de får stå ut med förnedrande kommentarer och smutskastande medier.

Jag själv vet inte vilken åsikt jag har om niqab i väst. Jag menar inte att man ska förbjuda den, för det ahr man inte rätt till, att förbjuda något bara för att det har religiöst innebörd. Men jag vet inte riktigt om jag själv skulle kunna bära eller varför jag skulle göra det? Men jag tycker de systrar som bär det är riktigt modiga. Att de tror på de så starkt och vågar stå för det är starkt, men att samtidigt jobba med sej själv på insidan och utföra den innerliga kampen mot sitt ego är beundransvärt.

På Halloween stod en grupp barn utklädda ute med någon vuxen för att gå runt och busa eller tigg godis, sade min vän till de “Bus eller godis” och de bara vad? Min vän sade, jag skojar, de började flabba och garva och fortsatte när vi hade gått förbi. En annan grupp barn kom fram till oss ute och sa “Bus eller godis” Min vän sa Bus, de bara jaha. För avd skulle de göra? Och inte gick vi och bar på godis!
Men det var roligt gjort av vännen, eftersom hon bar niqab själv. Att hon vågade bjuda på sej själv och skoja om det.

Det visar att hon är villig att diskutera det. Inte att bli kränkt och förolämpad för att sedan höra motparten säga “jag vill bara ifrågasätta” som konstnären gjorde när han ritade Mohammed karikatyrbilderna, “Jag vill ha en dialog” Det är skillnad på dialog och kränkning. Det är något som dagens debattörer inte tar hänsyn till, nämligen HÄNSYN.
Men jag måste erkänna att Mona bjöd på sin gästfrihet och var en mycket söt kvinna. Hon var vältalig och höll en hög status hela kvällen. När hon talade, talade hon med en utstrålning och jag kunde se att hon var en talare.

Men Alia därimot höll låg profil hela kvällen och var inte alls intresserad utav ens att utbyta en blick. Men det gjorde inte mej något, jag höll också låg profil eller det var inget planerat. Jag sa något om jag blev tillfrågad eller talade med en revertit jag hade träffat på bröllopsbjudningen för tre år sedan. Jag mindes henne fortfarande. Min väns näramste vänenr var mer nyfikna och talade mer med mej. Men jag diggade mest hon med humorn. Jag är inte sån high klass människa och är tyst bara för att visa att jag har status. Sånt orkar jag inte med. När hon skämtade, låg jag bara och skratta.

Det diskuterades en hel del mötet med andra människor och deras upplevelser. Att namnet alltid blir fel vid upprop, kollegor och arbetskamraters frågor som aldrig tar slut om islam och hur vanliga vi egentligen är. Så lika men ändå olika. Att folk ropar kränkande ord pga. brist på förståelse eller av okunskap. Det var givande. Jag är glad att jag följde med. Det var en trevlig sammanställning.

Hursomhelst jag hoppas att ingen tog illa vid sig, för min mening var bara att dela med mej av en händelse och berätta hur niqabister (som de kallar sig själva) är helt vanliga människor. Som lever ett normalt liv med normala behov. De har bara valt att dölja ansiktet för obehöriga. Respekt!